Socialtjänsten har befogenhet att tvångsomhänderta barn för att skydda dem både från sin omgivning och från sig själva. Enligt LVU ska barnets bästa alltid stå i främsta rummet. Allt låter i teorin bra och i viss fall nödvändigt.
Hur går det till i praktiken när en konsult eller anställd barnhandläggare bedömer att ett barn behöver tvångsomhändertas?
ETT – TU – TRE § 1 § 2 och §3
- Utredning av enskild handläggare
- Beslut från Socialnämnden fattas normalt av hela nämnden, men vid snabba omhändertaganden kan endast ordföranden eller en utsedd delegat fatta beslut.
- Fastställande från Förvaltningssrätten
Utredningarnas kvalitet varierar avsevärt beroende på konsultens eller den anställdas kompetens och juridiska expertis. Enligt JO förekommer ofta allvarliga brister i dokumentationen vid beslut enligt LVU (umgängesbegränsningar), vilket tyder på en låg förståelse för förvaltningsrätt hos handläggare och skapar stor rättsosäkerhet redan från början.
Det andra steget är att få ett beslut förankrat i socialnämnden. Socialnämnderna i Sveriges kommuner består av representanter från olika partier, vilket speglar resultatet av det senaste valet. Juridisk utbildning är inte ett krav, och i praktiken är det ofta arbetsutskottet som fattar besluten, medan resten av nämnden i stor utsträckning följer efter. Insynen i enskilda ärenden är begränsad, och man förväntar sig att tjänstemännen utför ett sakligt, opartiskt och korrekt arbete – vilket de är anställda för eller fakturerar för.
I takt med att många barnhandläggare blivit konsulter har skaran delvis blivit ett kringresande folk. Detta är problematiskt eftersom de ofta rör sig mellan olika kommuner och saknar en fast förankring på de platser där de verkar – än mindre till de barn de möter.
I fallet ”G” i Tibro kommun såg processen ut på följande sätt:
Handläggare nummer 3 hade under ett halvår endast träffat flickan en gång, i fem minuter, för att hälsa och informera om att hon skulle ta över handläggningen.
Flickan rymmer till sin pappa efter övergrepp i hemmet hos mamman av hennes styvpappa.
Flickan hade en annan ordinarie handläggare, men denna blev plötsligt sjuk när hon fick veta att pappan ville dokumentera ett akut omhändertagande av flickan under julen, efter att hon rymt till honom.
Flickan har alltså aldrig haft något möte med den person som tvångsomhändertar henne med stöd av polis. Socialsekreterare Annica Depaoli i Tibro ljuger vid omhändertagandet när hon påstår att hon inte känner till att flickan vill vara hos sin pappa – något som även tydligt framgår av att flickan rymt 35 mil utan mobiltelefon och rest med flera tåg i landet. När Depaoli får reda på att ett samtal från tidigare samma dag spelats in, ändrar hon sin inställning och hänvisar istället till att man måste följa domstolens beslut. Men något sådant beslut fanns inte.
Istället hade AnnaCamilla Andersson, som även arbetar som fängelsepastor under namnet Camilla Andersson på en anstalt där hon erbjuder själavård till män dömda för våld i nära relationer, tagit beslutet om ett omedelbart tvångsomhändertagande helt på egen hand.
I beslutet angav hon bland annat grunderna.
- Pappan saknar umgängesrätt med sitt barn
- Pappan har fått umgänge nekat av domstol
- Pappan har utövat våld mot flickan
Inget stämde. De första två går lättare att bemöta då det helt saknas domstolsbeslut för dem.
Påståendet som kommunen gör om våld bestrids av pappan (som vid beslutet inte visste om påståendena än mindre fått bemöta dem), mamman i sina tidigare uttalanden och även av barnet.
Frågan är hur en socialdemokratisk pastor kan ljuga så omfattande för att tvångsomhänderta ett barn.
Jo, eftersom hennes beslut i steg 3 måste prövas av domstol, och domstolen godkänner inte vilka beslut som helst – även om det ibland kan verka så.
Magnus Isgren är rådman vid Förvaltningsrätten i Jönköping. Han konstaterar också att flickan har utsatts för våld av sin pappa – utan någon som helst saklig grund. Flickans egen röst, som borde väga tungt med hänsyn till både ålder och mognad, tas inte i beaktande. Istället godkänns pastorns beslut om att hon utgör en fara för sig själv – hör och häpna – genom att vilja bo hos sin pappa. En pappa som hon bott på heltid hos fram till ett år tidigare när mamman plötsligt ville hon skulle bo hos henne.
Magnus vill inte svara på pappans frågor om hur han har dragit slutsatsen att det finns en våldsbild som sträcker sig bortom domstolens serviceskyldighet gentemot medborgarna.
Ingår det verkligen i Magnus serviceskyldighet att döma barn till tvångsvård när vi vet att det ökar risken för för tidig död – särskilt när besluten grundas på tveksamma och direkt felaktiga skäl som dessutom är lätta att kontrollera?
Det är ytterst anmärkningsvärt, särskilt med tanke på att flickan redan försökt ta sitt liv flera gånger, att man inte noggrant undersöker om de uppgifter som bekräftas genom domar verkligen är korrekta. Varför ha en domstol alls om dess beslut inte granskas? I så fall vore det lika väl att låta socialtjänsten både fatta besluten och hantera domstolsförhandlingarna. Ett domstolsväsende som endast fungerar som en symbolisk del av rättssäkerheten förtjänar inte att kallas domstol.
En genomgång av domar som Rådman Magnus Isgren fattat under perioden april- augusti 2025 visar att i samtliga fall har han dömt i linje med Socialtjänstens önskan. Det tyder på att han ingår i gruppen ”stränga” domare som har en hög placeringstendens i Ronja Helensdotters studie. Barn som råkar ut för en sträng domare får lägre chans att överleva än barn som av en slump får en ”mildare” domare. Att ett barn redan försökt ta sitt liv flera gånger är inget som vägts in i statistiken.
Övergreppen mot flickan och hennes rättigheter fortsätter, både från personal inom socialtjänsten och på HVB-hemmet, där hon kallas ”snygging” och ”baby”. Personal tar på hennes lår, och en äldre man beskriver henne och den 13-åriga flickan som ett par. Socialtjänstsekreteraren Annica lämnar uppdraget utan att informera flickan. En ny sekreterare, Jonny, tillträder, men han har bytt identitet så många gånger att när flickans pappa frågar vem han är, väljer även han att hoppa av.
En ny konsult börjar nu. Det är en kvinna som visar sig naken på nätet, men i sina handlingar undertecknar hon med sekretess. Hon konstaterar också att våld pågår, utan att flickan eller pappan har kontaktats eller informerats.
Tvångsvården fortsätter, liksom socialtjänstens maniska försök att bryta kontakten med pappan. Trots att flickan vill bo hos honom och en vårdnadsutredning visar att pappan bör ha ensam vårdnad om henne. Socialtjänsten i Tibro hävdar att varken BUP eller Familjerätten har hela bilden – trots att de enheterna haft kontakt med pappan – och Socialtjänsten bara pratat med mamman. Det är fascinerande att följa hur brott efter brott begås mot barn utan att någon stoppar det.
Det krävs alltså i praktiken bara 3 personer för att begå denna typen av övergrepp på ett barn.
- En handläggare som träffar barnet för att hälsa i 5 minuter
- En pastor som socialnämndsordförande som tar ett beslut om att tvångsomhänderta barnet på falska grunder
- En blind och döv domare alternativt en domare som inte kollar upp sakliga omständigheter och istället dömer efter Socialtjänstens felaktiga och falska uppgifter
Så då har vi ett barn till inom tvångsvård som ringer sin pappa och undrar hur det går hos familjerätten för hon vill komma hem. Att förklara för henne att familjerätten avslutat hennes ärende för längesedan med slutsatsen att hon skulle få omsorg av sin pappan är svårt.
Socialtjänstens makt är så oinskänkt att det krävs en helt annan rättssäkerhet för att inte skada fler barn.
När BUP i Eslöv larmar för att kommunens ”hela bilden” inte stämmer. Flyttar kommunen henne 35 min norrut.
Nu har BUP I Örebro fått pappans bild av grunderna till barnets mående och psykiska ohälsa – så kommunen skickar inte in henne till regionens experter utan håller henne på familjehemmet där hon inte vill bo. Familjehems mamman verkar dock bra och uttryckte ”det måste vara jobbigt att bo här när du vill bo hos din pappa”.
En del familjehem är bra och det var skönt att hon kom ifrån Vinkelvikens HVB hem i Hörby, i de gamla lokalerna för det kända salafist HVB hemmet, men som idag istället drivs av en kriminella afghans klan.
Inte undra på att nysvenskar blir irriterade på att staten kidnappar barn och hur ska de kunna möta alla olika instanser och myndigheter för att skydda sina barn rättigheter? När Socialtjänsten ger sig på vem som helst helt huvud och vettlöst.
Att heta Abdullah eller Mohammed och dessutom bli dömd på förhand och sedan har språkliga svårigheter gör det nästan omöjligt att få se sitt barn.
Att Sverige skryter om sitt värnande om mänskliga rättigheter när verkligheten är något som borde anmälas till PLUS. Övergreppen på barn av myndigheterna måste upphöra. Det räcker med att det finns föräldrar som brister i omsorg.