Socialtjänstens uppdrag och de växande problemen med konsultberoende

Socialtjänstens uppdrag är att skydda medborgare i utsatta livssituationer. Det grundläggande regeringsuppdraget är att verka för att alla människors rättigheter tillgodoses – särskilt barns rätt till trygghet, skydd och en fungerande vardag.

En stor del av socialtjänstens arbete handlar om just detta: att skydda barn.

Från Prussiluskan till dagens socialtjänst

Ända sedan Astrid Lindgren, genom sina berättelser om Pippi Långstrump och Prussiluskan – den tidens bild av socialt ingripande – har det funnits en föreställning om att socialtjänsten ibland tar på sig ett större ansvar än vad som är nödvändigt.

På senare år har även internationell media uppmärksammat svenska socialtjänstens ingripanden i människors liv – särskilt i de fall där föräldrarna  inte följer samhällets normer för relationer och familjeliv.

Regelverk och ansvarsfördelning

Lagstiftningen som styr socialtjänsten är omfattande och inkluderar såväl EU:s rättighetsstadga, FN:s barnkonvention som svensk socialrätt.

Det är varje kommun i Sverige som ansvarar för att bedriva socialtjänst. Kommunernas olika storlek, politiska styrning och ledarskap innebär dock att socialtjänstens kvalitet varierar kraftigt mellan kommuner.

I vissa kommuner – exempelvis Tibro – har man i praktiken byggt hela sin socialtjänst på externa konsulter, så kallade socionomkonsulter. Malmö stad har däremot valt att inte anlita några konsulter alls, utan arbetar endast med fast anställd personal:

E-post från Malmö stad, 2025-04-22

”Malmö stad använder sig inte av socionomkonsulter utan alla socialsekreterare är anställda av Malmö stad.”

Jenny Lithvall
Malmö stad, Arbetsmarknads- och socialförvaltningen

Konsulter istället för kontinuitet

Lagstiftningen ställer krav på att kommuner ska genomföra utredningar och hantera ärenden inom vissa tidsramar och kvalitetskrav. När en kommun inte lyckas rekrytera och behålla kompetent personal tvingas den hyra in konsulter – ofta till höga kostnader, eftersom alternativen är få.

Detta skapar stora problem för barn och unga. Korta kontrakt, hög personalomsättning och brist på relationell kontinuitet gör det svårt att följa den så kallade kontinuitetsprincipen i socialtjänstlagen.

Socialtjänsten är en myndighet underställd kommunledningen. Tillsynsansvaret vilar på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) och Socialstyrelsen är föreskrivande myndighet. Den politiskt tillsatta socialnämnden bär det yttersta ansvaret, medan socialsekreterare ansvarar för myndighetsutövningen i individärenden.

Enhets- och verksamhetschefer ansvarar för att verksamheten fungerar ur ett övergripande organisatoriskt perspektiv. I praktiken ser det dock ofta annorlunda ut.

En bransch i förändring – från idealism till konsultindustri

Allt fler socionomer har lämnat fasta anställningar för att arbeta som konsulter. Som konsulter hjälper de kommuner att följa lagstiftningen, men ofta utan det långsiktiga arbete som krävs för att verkligen förbättra situationen för barn och familjer.

Det har vuxit fram en hel industri kring socionomkonsulter, där företag som Dedicare, Agila Social Care och Socionomera omsätter hundratals miljoner kronor årligen genom att hyra ut personal till kommuner i kris.

Ett moment 22 har uppstått – konsultbranschen har blivit ett nödvändigt ont.

Lästips:
”MELLAN MARKNAD OCH PROFESSION – En studie av socionomkonsulter och deras professionella ideologi”
av Lowe Bergström, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.

I denna avhandling problematiseras hur den privata marknaden kan ta ansvar för ett offentligt uppdrag, och författaren efterlyser mer forskning om hur enskildas ärenden påverkas av det ökande konsultberoendet.

Tibro kommun – ett exempel på systemfel

I Tibro kommun skrev en ny socionomkonsult på sin privata Facebook:
“Jag hänger i Tibro några månader”.

Detta visar på konsultens temporära inställning – något som inte lämpar sig väl när det gäller långsiktigt arbete med barns rättigheter.

Vid en genomgång av Tibros konsulter har flera bytt namn – inte p.g.a. civilstånd – utan till av andra anledningar, mest troligt för att de inte vill försknippas med tidigare verksamheter.

 Exempelvis:

• Hansson → Gripenclou → Johansson
  
• Johansson → Redenhov
  
• Björksten → Björnsdotter
  

Björkstens medverkan i andra uppmärksammade ärenden

Björksten förekommer i samband med det uppmärksammade ärendet i Dalarna, känt som “Fallet Sofie”, där Inspektionen för vård och omsorg (IVO) riktade allvarlig kritik mot kommunens handläggning. På nätet cirkulerar uppgifter om både Gripenclou och Hansson kopplat till bedrägerier. Av barndomsvänner beskrivs numera ”Johansson” som en notorisk bedragare som bytt namn så många gånger att de inte vet vad han heter. Ytterligare en konsult vid Tibros Socialtjänst har bytt namn utan att ändra civilstånd. I detta fallet från Johansson istället för till Johansson. Det framstår därmed som att vissa konsulter inte enbart flyttar mellan olika kommuner – utan även tycks byta namn för att undgå ansvar, vilket väcker allvarliga frågor om rekrytering, bakgrundskontroller och ansvarsfördelning inom den sociala barn- och ungdomsvården.

Rättsosäker styrning

I Tibro är Emma Nilsson enhetschef. Enligt uppgifter från konsulter styr hon individärenden in i minsta detalj, trots att hon inte har formellt ansvar för myndighetsutövningen. Det skapar allvarlig rättsosäkerhet.

Ett barn i Tibro har haft fem olika handläggare på ett år. Emma har hela tiden varit enhetschef, och handläggningen har styrts på samma sätt, trots att ny information uppkommit. Problemet förstärks av att Emma både skriver kontrakt med konsulterna och fungerar som deras chef – alltså både kund och uppdragsgivare.

Den nya statliga utredningen gällande tjänstefel och korruption föreslår ökade möjligheter att ställa tjänstemän till svars som begår allvarliga fel i sitt tjänsteutövande. Även om lagstiftningen skulle skärpas blir det svår att nå en ”osynlig” handläggare i form av en enhetschef, som i detta fall.

Ledarskap med historik

Socialtjänstchefen Rikard Strömqvist har, trots tidigare kopplingar till uppmärksammade vårdskandaler, återigen fått förtroende att leda kommunal vårdverksamhet.

Socialnämndens ordförande, AnnaCamilla Andersson verkar både som pastor och kommunpolitiker. Ingen i nämnden är personvald – utan utsedda av sina partier. Ordföranden har makt att fatta akuta beslut med stöd av delegation och först därefter informera nämnden eller lämna ärendet till domstol.

Förvaltningsrätten är i praktiken en administrativ domstol som ofta godkänner det socialtjänsten föreslår.

Hur kan det ändå gå fel?

Trots starka lagar kring barns rättigheter uppstår rättsosäkerhet. Svaret ligger i vilka personer som ges ansvar – och hur systemet tillåts fungera i praktiken.

För att förstå mer behöver vi ta reda på mer om vem AnnaCamilla Andersson är, hur hon fick sitt uppdrag – och vad som gör henne direkt olämplig att ansvara för barns rättigheter som socialnämndens ordförande i Tibro kommun.

Vidare följer granskning av annan personal inom myndigheten för att få en klarare bild över hur barns rättigheter kan förbises så allvarligt. 

Följ våra granskningar av Tibro socialtjänsts minst sagt anmärkningsvärda bemanning i vår blogg.

Det förefaller uppenbart att det råder en stark kåranda inom Socialtjänsten i Tibro. Tidigare uttalanden från myndigheten i media om att det finns en ’sjuk kultur’ inom kommunens socialtjänst, samt den uppmärksammade Greta Gris-skandalen, bidrar till att förväntningarna på en rättssäker myndighetsutövning är låga.

”Det finns inget nyhetsvärde länge i att Socialtjänsten inte fungerar” – Marja Grill, reporter SVT