Kommentaren som kunde spåras till konsumentverkets interna nätverk för ett antal år sedan fick mycket uppmärksamhet.
”Gå till soc din dumme fan. Det är där du hör hemma.”
Låt oss titta på om det verkligen är bättre hos Socialtjänsten – eller om man borde reklamera tipset från Konsumentverket som vilseledande marknadsföring?
Den 10 januari skickade Socialnämndens ordförande i Tibro, AnnaCamilla Andersson (S), ett internt mejl till nämndens ledamöter där hon hänvisade till att socialtjänstchef Rikard Strömqvist hade en fullständig bild i ett enskilt ärende.
Det är särskilt anmärkningsvärt att Socialtjänsten påstår sig ha ”hela bilden” när barnets pappa aldrig har utretts, trots att barnet har placerats i fyra olika boenden: jourhem, familjehem, förstärkt familjehem och HVB-hem.
Läs mer om alla stolar i kommunen och utanför kommunen som Socialnämndens Ordförande AnnaCamilla Andersson sitter på.
Anledningen till att pappan inte har utretts är att myndigheten har dokumenterat att familjen utsatts för våld från pappans sida under många år.
Här uppstår problematiken med att kartlägga information – som myndighet måste detta göras objektivt. Enligt grundlagarna ska myndighetsutövning vara både opartisk och saklig.
AnnaCamilla Andersson, som även är frikyrklig pastor och enligt uppgift varit lärare till pappans barn, har i domstol lämnat felaktiga och falska uppgifter angående pappans umgängesrätt med sina barn. Detta skedde i samband med hennes beslut att omedelbart omhänderta en 13-årig flicka mot hennes vilja.
Flickan hade rymt 30 mil med tåg för att träffa sin pappa och togs om hand av socialtjänsten med stöd av polis i hans hem. Vid omhändertagandet hänvisade socialtjänsten till ett domstolsbeslut – som visade sig inte existera – och uppgav att man inte kände till att flickan ville vara hos sin pappa. De ändrade dock sin inställning när pappan visade upp en inspelning av ett samtal från samma dag.
I Sveriges Riksdag har frågan om vikten att stoppa myndighetsaktivism lyfts.
Under ett års tid hanterades ärendet av hela fem olika handläggare, varav fyra var konsulter. En av konsulterna beskrev sig själv på nätet som ”politiskt vänstervriden”. Dessutom involverade AnnaCamilla politik i nämnden när hon, vid en fråga från en deltagare, istället för att svara, konstaterade: ”Pappan röstar ändå inte på ditt parti.”
Att politiskt tillsatta ledamöter, i detta fall en ordförande, driver partipolitiska frågor i en nämnd som ska arbeta för att skydda bland annat utsatta barn suddar ut gränsen mellan verklig myndighetsutövning och personliga agendor.
När tjänstemän agerar partiskt, politiker främjar sina egna intressen och myndigheter påstår sig ha ”hela bilden” utan att ha samtalat med båda föräldrarna i ett barnärende, blir det uppenbart att tjänstemannaansvaret måste återinföras.
Socialtjänstchefen i Tibro kommun anställdes med endast en rad dokumentation: ”73 000 kr i månadslön”. Inga meriter, referenser eller andra bedömningar registrerades. Detta strider mot god förvaltningssed, där alla viktiga beslut ska dokumenteras, inte bara vad som beslutades utan även varför. Beslut måste kunna ifrågasättas, och därför behöver grunderna för beslutet vara tydligt dokumenterade.
Tjänsten annonserades inte alls innan chefen anställdes, varken internt eller externt. Detta strider mot lagstiftningen för anställningar inom den offentliga sektorn.
Ändå marknadsförde kommunchefen Gustav Olofsson anställningen på LinkedIn som sin första och en lyckad rekrytering efter att han själv tillsatts. Även Gustav anställdes utan en enda rad dokumentation om meriter, referenser eller bedömningar. Tjänsten annonserades visserligen, men utan dokumentation om varför någon valdes är det svårt att bedöma om beslutet var välgrundat.
I en granskning av socialtjänstchefen framkom allvarliga brister inom svensk vård. Rikard Strömqvist var ansvarig och talesperson för äldreomsorgen på Carema Care, ett företag känt för en uppmärksammad vårdskandal där dementa patienter svultit ihjäl medan cheferna fick bonusar utbetalda till skatteparadis. Trots skandalen fortsatte Rikard på samma position när bolaget bytte namn till Vardaga. Även där uppdagades allvarliga brister i vården han ansvarade för, inklusive felaktig hantering av utgångna mediciner, systematisk underbemanning och avtalsbrott mot kommuner. Vårdbrister i verksamheter Rikard ansvarat för har uppmärksammats i medier under flera år.
På informationsmöten med anhöriga företrädde Rikard Strömqvist bolagen. De anhöriga var förtvivlade och hade under året larmat om undernäring och brister i vården. Bolagets svar var att de hade ”goda rutiner”, erbjöd god omsorg och inte erkände kritiken.
Inte heller när Socialstyrelsen, som vid tidpunkten hade tillsynsansvaret, anmärkte på den verksamhet som Rikard ansvarade för, höll han med. Bolaget hade goda rutiner och han kunde inte kommentera enskilda ärenden på grund av sekretess.
I en intervju med Sveriges Radio angående en patient som enligt obduktionsprotokollet hade avlidit av undernäring, och där anhöriga hade varnat under flera år, svarade Rikard att han inte ”ansåg” att någon hade svultit ihjäl under bolagets omsorg. Reportern hänvisade till obduktionsprotokollet som visade att inga andra underliggande sjukdomar hade kunnat dokumenteras och att dödsorsaken fastställts till undernäring. Trots detta hävdade Rikard fortfarande att han inte ”tyckte” att någon dött av svält under vårdbolagets omsorg.
Det är en mänsklig rättighet att ha åsikter. Men när någon uttrycker helt orimliga åsikter som hotar andras mänskliga rättigheter till liv blir det allvarligt. Det visar på en stor brist på empati och förståelse för andra människors rättigheter.
På liknande sätt har Rikard nyligen hanterat ett enskilt ärende i Tibro kommun där en 13-årig flicka vill bo hos sin pappa. Socialtjänsten har valt att inte utreda pappan som möjlig vårdnadshavare eftersom mamman har berättat en historia om våld, en berättelse som dessutom har förändrats över tid.
Flickan själv uppger att hon aldrig har utsatts för våld av sin pappa.
Kommunen har ändå konsekvent hävdat, som enda part, att pappan utsatt flickan för våld. Detta trots att det saknas polisanmälningar från mamman (enligt uppgift till familjerätten har hon inte haft tid att anmäla pappan, och med hennes bakgrund från polishögskolan borde det gått fort), rättsliga utredningar, domar, annan dokumentation eller saklig bevisning som styrker mammans påståenden, vilka har framkommit i samband med en vårdnadstvist.
Kommunens specialist på våld i nära relationer, socionomen Sofia Stjönebreing, dokumenterar att pappan är en förövare genom att upprätta ett dokument fem månader efter sitt första möte med mamman. I dokumentet framgår att pappan med stor sannolikhet kan komma att utsätta mamman för dödligt våld, trots att hon själv har kartlagt att det saknas uttalade hot. Mamman fruktar för sitt liv med motiveringen: ”Om pappans bild av mig stämmer vill han troligtvis se mig död.” Mamman har alltså gjort en egen riskbedömning baserad på hur hon tror att pappan uppfattar henne, vilket överensstämmer med kommunens riskbedömning – utan att någon har pratat med pappan.
Att mamman bedrivit olämpliga och gränsöverskridande onlineverksamheter, försummat sina barn, uppvisat allvarliga omsorgsbrister, haft svårigheter att prioritera barnen framför sig själv och lidit av psykisk ohälsa är väl dokumenterat i vårdnadsutredningen. Att barnen dessutom har sett och varit utsatta för dessa situationer borde oroa de flesta föräldrar.
Men i Tibro kommun oroar sig inte invånarna i onödan, trots att det funnits all anledning till oro under en lång tid. Pappan har skickat in flera orosanmälningar eftersom han ”sett tecken på problem”, men socialtjänsten har avskrivit oron utan att vidta tillräckliga åtgärder för att skydda barnen. Detta har lett till återkommande självmordsförsök, flera våldtäkter och allvarliga missförhållanden för flickan, inklusive både fysisk och psykisk misshandel.
Hon tvångsomhändertogs och tvångsvårdades efter att ha rymt till sin pappa – allt för att skydda henne från sig själv.
Är det verkligen barnet som är problemet?
Att hon försökte ta sitt liv flera gånger i mammans hem kan kopplas till att mamman medicinerat henne utan översyn av läkare med sin egen antidepressiva receptbelagda medicin. Enligt FASS är en känd biverkning för barn att de kan få suicidtankar.
Det är känt att flickan saknar sin pappa. På BUP i Skövde får psykologen kontakta juristen på sjukhuset när flickan försöker bevara sin rätt att ha kontakt med sin pappa, något som mamman har förbjudit. Juristen svarar att med flickans ålder och den bedömning psykologen gjort har hon stor rätt att själv bestämma över detta. Trots den kända psykosociala problematiken, där flickan och två yngre syskon nekas kontakt med sin pappa, skrivs ångestdämpande medicin ut till flickan från vården.
Hur många tabletter ska man ta när man saknar en förälder för att må bättre? Det finns ingen dosering på bipacksedeln för saknad och sorg.
Flickan tog 17 tabletter eftersom hon hade läst att det skulle stoppa hjärtat. Ambulansen hämtade henne när hon hittades medvetslös på golvet i en skoltoalett. ”Pappa, jag ville dö,” sa hon. Mamman åkte istället till frisören istället för till sjukhuset och förklarade senare att hon inte ville avboka för att slippa betala en avgift. Hon uppmanade flickan att inte berätta något för socialtjänsten eftersom mamman då kunde få en ”prick”. Flickan berättade ändå om händelsen eftersom hon kände att ”mamma byter mig mot pengar”. Mamman och socialtjänsten menade att flickan bara sökte uppmärksamhet.
Det är märkligt att en utbildad socionom inte förstår att uppmärksamhet är ett grundläggande behov för barn – och om man får det på ett annat sätt blir risken för självmord mycket mindre.
Tibro kommun marknadsför på sin hemsida att de är ledande i landets förebyggande arbete mot självmord. Pappan ifrågasätter dock starkt kommunens självbild, med tanke på att de inte agerar aktivt när självmordsförsök redan har ägt rum. En 13-årig flicka tog sitt liv efter att flera gånger ha tvingats tillbaka till ett hem hos sin mamma där hon inte ville bo.
Flickan tvångsplaceras och skickas till BUP i Eslöv för att få behandling för de trauman som pappan utsatt henne för genom våld. Där arbetar en forskare inom barn- och ungdomspsykiatri från Lunds universitet som psykolog. Psykologen skickar därefter en orosanmälan till Tibro kommun.
Bilden som kommunen har förmedlat verkar inte överensstämma med verkligheten.
Psykolgen ”pratade skit om mamma pappa”. Ja inte konstigt försökte pappan förklara för sin dotter – eftersom han anser att alla vårdinsatser varit onödiga då flickan hela tiden velat bo hos sin pappa – men mamman eldatp på våldsnarrativet kring pappan som kommunen helt köpt utan att ens ställa en fråga till pappan.
Pappan frågar kommunen varför han aldrig har utretts som möjlig vårdnadshavare för sin dotter. Kommunen ber om att få återkomma och ringer upp efter en vecka, då de hänvisar till ett domstolsbeslut och understryker att de måste arbeta ”rättssäkert”. Det visar sig senare att inget sådant domstolsbeslut finns.
Istället framträder bilden av en i princip manisk myndighet som redan på förhand bestämt sig för en viss verklighetsuppfattning. Denna uppfattning försvaras sedan genom att undvika att inleda utredningar när ny viktig information framkommer som kan påverka flickans liv. Exempelvis ovan, när regionens professionella uttalar sig och kommunen utan vidare utredningar avfärdar oron.
Socialtjänsten förklarar för flickan att psykologen inte har hela bilden och att man ska kontakta henne för att förklara situationen. Ingen kontakt tas med BUP. Istället flyttas flickan 35 minuter norrut samma dag som hon hade ett inbokat återbesök.
Hur kan då fem olika handläggare under ett år arbeta på samma sätt?
Det framgår i ett samtal mellan pappan och en av handläggarna att det är enhetschefen Emma Nilsson som ansvarar för det enskilda ärendet.
Emma Nilsson är en nyckelperson inom Tibro Socialtjänst och har varit med sedan tidigare kontroverser, då socialtjänsten manipulerade personalen med falska brev. Situationen eskalerade när personalen konfronterades med utklädda chefer – en i grismask och en som en dam. De högsta cheferna fick avgå, men Emma Nilsson behöll sin position. Hon arbetade nära med chefen som drev det udda experimentet.
Enligt handläggaren måste varje steg i ärendet förankras med Emma. Emma är den på kommunen som förlänger konsulternas uppdrag. Hon är alltså både konsulternas chef och kund på en gång.
Mannen hoppade kort efter samtalet av handläggningen av pappans dotter, när han fick frågan om han verkligen agerat under fyra olika identiteter. Han söktes på nätet för bedrägerier, vilka han själv erkände. Han hade inte haft sin egen dotter boende hos sig under uppväxten, utan istället tagit initiativ till ett ”nördkollektiv” för medlemmar som ville bo tillsammans och spela dator- och rollspel. Mannens barndomsvänner vet inte vad han heter idag och säger att han bytt namn så många gånger i samband med bedrägerierna att han betraktas som en ”notorisk bedragare”.
På grund av uttalandet blir det tydligt att det egentligen är Emma som sköter ärendet i praktiken, men eftersom delegation av myndighetsutövningen i kommunen går direkt från socialnämnden till den enskilda handläggaren undviker Emma allt formellt ansvar. Hon framstår som en osynlig handläggare för barnet.
Familjerätten, som är lokaliserad i en annan kommun och myndighet, begär umgänge mellan pappan och flickan för att kunna observera deras relation. Detta är en viktig del av utredningsarbetet eftersom en relation blir tydligast när man träffas. Utredaren kan då observera kroppsspråk, kommunikation och samhörighet.
Tibro kommun nekar umgänge för observation.
Pappan anser att det borde vara i barnets bästa att få umgås med sin pappa under familjehemsutredningen och undrar varför kommunen nekade umgänget.
Kommunen svarar att det var ett beslut av Familjerätten.
Familjerätten fastställer att beslutet fattades av Tibro socialtjänst.
Socialtjänsten insisterar på att det var Familjerätten som fattade beslutet själva.
Efter fler mail ändrar sig Tibro kommun. Beslutet var fattat av kommunen. Ännu oklart av vem.
Utredningen genomfördes, och trots att ingen observation var möjlig, rekommenderas att barnet får ensam vårdnad hos sin pappa.
Socialtjänsten anser dock inte att det är i flickans bästa intresse att ha kontakt med sin pappa och har istället en pågående umgängesbegränsning enligt §11 i LVU – ett sätt att begränsa barnets rättigheter utan att göra beslutet överklagbart.
Nu blir pappan förvirrad. I ena stunden får flickan bara ringa honom varannan vecka i 30 minuter med övervakning. Samtidigt som umgängesutredningen pågår rekommenderar kommunen att pappan ska få ensam vårdnad om flickan. När han begär omprövning av beslutet om umgängesbegränsning får han inget svar från kommunen, förutom att beslutet inte är överklagbart.
Pappan frågar konsulten vem som är ytterst ansvarig för att skydda hans dotters rättigheter. Konsulten förstår inte frågan och ber pappan upprepa den, samtidigt som han förklarar att frågan kan tolkas på olika sätt. Pappan anser att frågeställningen är tydlig och upprepar sin fråga. Konsulten svarar då att det kan vara hans chef Emma Nilsson, socialtjänsten övergripande, arbetsutskottet, förvaltningsrätten, vårdnadshavaren, honom själv eller utföraren (HVB-hemmet).
Konsulten påpekar också att pappan troligen kommer att få olika svar beroende på vem han frågar.
Socialtjänsten är ytterst ansvarig för flickans rättigheter.
När en handläggare för kommunens placerade barn inte vet vem som ansvarar för barnens rättigheter uppstår en rättsosäkerhet.
Pappan frågar konsulten om Socialtjänsten har någon uppfattning om de har ett särskilt ansvar att bevaka barns rättigheter när de är under tvångsvård jämfört med frivillig vård. Konsulten anser att så inte är fallet.
Det är tydligt i lagstiftningen att kommunens ansvar för barns rättigheter ökar när barn omhändertas enligt tvång.
Socialtjänsten är en myndighet som till stor del bygger på bedömningar. Dessa bedömningar kan dock inte bara baseras på tro, tänkande och tyckande utan behöver förankras i verkligheten på ett sakligt och opartiskt sätt. Annars finns risken att handläggningen påverkas av enskilda handläggares personliga värderingar och åsikter, som i fallet med den 13-åriga flickan.
Svepande bedömningar som görs baserat på en parts berättelser, utan att höra den andra föräldern är inte förenligt med en rättssäker handläggning av barn.
Kommunen inleder en egen intern granskning av rättssäkerheten i barnärenden. I den lokala tidningen SLA publiceras resultatet i maj 2025 där man kommer fram till att det är en god rättsäkerhet för barn vid handläggningar.
2023 kom man fram till det motsatta.
Det är anmärkningsvärt att granskningen gjordes av handäggarna själva i samarbete med Socialt Ansvarig Samordnare Ketty Sellstedt som förra sommaren påstod till pappan när han initialt ifrågasatte kommunens brister jämfört med nationella föreskriver – att man inte följde de nationella regelverken utan hänvisade till ett eget ledningssystem för barnärenden. När pappan starkt ifrågasatte detta och att han uppfattat att BBIC var en nationell standard återkom Ketty via mail och bekräftade att man arbetade efter den mallen.
Inte heller det lokala ledningssystemet följde kommunen där det tydligt framgår att kommunen ska samverka med båda föräldrarna innan ett barn placeras i annat boende.
Tjänsten som Socialt Ansvarig Samordnare i Tibro kommun annonseras nu ut som ledig.
https://arbetsformedlingen.se/platsbanken/annonser/29801957
Pappan blir förvirrad av de motsägelsefulla budskapen och osanna påståendena. Han frågar kommunen hur det kan vara möjligt att han både anklagas för allvarligt våld mot sin dotter och samtidigt rekommenderas som ensam vårdnadshavare under en pågående umgängesbegränsning.
Då blir kommunen för första gången orolig.
Men inte för barnens skull, utan för pappans egen och indirekt barnen.
Kommunen skickar en anonym orosanmälan till socialtjänsten i den kommun där pappan är bosatt. Anmälan grundas på en bedömning av att om pappan inte kan övertyga andra om sin verklighetsuppfattning, finns en betydande risk att han kan skada sig själv, barnen eller andra.
Detta trots att pappan under ett år har försökt övertyga socialtjänsten om att det är viktigt att prata med båda föräldrarna för att få hela bilden, utan att ha använt sig av våld, skadat sig själv eller barnen.
I kommunen där pappan bor är han välkänd av socialtjänsten på grund av sitt engagemang för en utvecklingsstörd kvinna. Socialsekreteraren blir därför förvånad över att möta honom i detta ärende och avfärdar snabbt oron kring pappan, men blir istället orolig för hans barn.
I en stämning mot kommunen rörande brott mot mänskliga rättigheter måste domstolen avgöra om det är kommunens sammanlagda bild som bäst överensstämmer med verkligheten, eller om det är pappans uppfattning om verkligheten som är korrekt att utgå från när det ska avgöras huruvida en myndighet kan agera.
Skaraborgs Tingsrätt Mål T 456-25