Den 27:e december tvångsomhändertar Tibro kommun en flicka som rymt till sin pappa efter att ha utsatts för övergrepp i hemmet hos sin vårdnadshavare. Flickan tog tåget och reste i över 4 timmar själv utan telefon för att få komma till sin pappa dagen innan.
Hon hade sedan sommaren försökt få flytta till sin pappa pga försummelse och övergrepp men mamman och myndigheterna lyssnade inte. Istället medicinerade mamman henne med sin egen utskrivna ångestdämpande medicin för att hon skulle vara glad.
Vilket ledde till flera självmordsförsök våren 2024. En känd bieffekt för barn som äter fluoxetin är suicidala tankar. Medicineringen gjordes utan översyn av läkare.
När flickan kommer till BUP i Skövde efter att ha försökt ta sitt liv genom att överdosera med 17 tabletter berättar flickan att hon vill ha kontakt med sin pappa men att hennes mamma förbjuder henne att ha kontakt med sin pappa. Flickan är så tydlig med att hon vill ha kontakt med sin pappa och tycker att det är hennes rätt som barn att ha kontakt med sin andra förälder. Psykologen kontaktar sjukhusets jurist som förklarar att utifrån flickans ålder och den bedömda mognadsnivån psykologen gjort har hon en mycket stor rätt till att bestämma det själv.
Trots att BUP känner till flickans psykosociala problem med att sakna sin pappa skrivs det ut ångestdämpande medicin – denna gången till barnet. Även hennes två yngre syskon har utvecklat ångest och psykisk ohälsa pga saknaden av sin pappa. Den yngsta flickan uttryckte att hon inte ville leva mer när hon var 8 år.
Mamman har i flera decennier själv varit suicid och både uttalat suicida tankar och försökt ta sitt eget liv.
När flickan rymt till sin pappa ringer pappan direkt till Socialjouren och polisen.
Socialsekreteraren Jenny Nylen (konsult Agila Social Care) och Annica DiPaoli (anställd Tibro kommun) ringer dagen efter upp pappan och pratar med honom.
De får ta del av det nya intermistiska yrkandet pappan gjort för att få ta hand om sitt barn under en pågående vårdnadstvist men hävdar att flickan måste tvångsomhändertas omedelbart. Pappan vädjar till att flickan ska få fira nyår hos honom – men socialsekreterarna säger att hon måste hämtas inom några timmar. Detta trots att flickan fått trauman av tidigare placeringar.
Jenny Nylen har tidigare hotat flickan med akutplacering om hon inte stannar i sin mammas hem. I samtal med socialsekreterarna förklarar flickan hur mammans nya man våldfört sig på henne. Socialsekreterarna ställer inga frågor om våldet trots att flickan berättar att mannen uppträtt hotfullt mot henne och ställt sig på hennes fötter – så att hon fått ont i tårna i flera dagar. Flickan har inte vågat berätta detta för sin pappa, som först hör det senare i en inspelning.
Upprepade gånger förklarar flickan att hon vill stanna hos sin pappa och att det är där hon känner sig trygg.
Socialsekreterarna insisterar på att man måste följa en ”placeringsplan”. Någon plan fanns inte utan det nya boendet bokades samma dag som samtalet framkom i dokument i efterhand.
Pappan tycker att det är så märkligt att han meddelar att han tänker dokumentera omhändertagandet.
Han ringer även till Rikard Strömqvist som är socialchef i Tibro kommun och berättar om situationen. Pappan berättar även att det finns en förståndshandikappad kvinna i hemmet och att det därför behöver vara ett lungt omhändertagande. Igen återkommer till pappan – utan nästa sak han ser är polisbilen som rullar in.
Jenny Nylen som lät väldigt pigg och alert hade blivit ”plötsligt sjuk” och istället kommer socialsekreterare Annica Dipaoli som flickan inte känner och ska omhänderta henne. Annica påstår att hon inte vet att flickan vill vara hos sin pappa – men ändrar sig när hon får information om att dagens tidigare samtal spelats in.
Jenny hänvisar till ett domstolsbeslut som stöd för myndighetens agerande. Det fanns inget stöd av domstol.
Istället agerade Socialtjänsten genom ett sk. nämndbeslut som fattats av flickans brors lärare, frikyrkepastorn och socialnämndsordförande AnnaCamilla Andersson. I beslutets underställande till förvaltningsrätten uppgav AnnaCamilla att pappan saknade umgängesrätt med sin dotter. Vilket inte stämde. Läst mer om AnnaCamillas lagvidriga myndighetsutövning här:
https://myndighetskris.se/socialnamndens-ordforande-i-tibro-sitter-pa-manga-stolar/
Polisen är så obekväm i situationen och har vänt på namnbrickan. Den kvinnliga polisen stannar i 20 minuter efter att Socialtjänsten lämnat och förklarar hur obehagligt hon upplevde att det var att medverka vid omhändertagandet. Hon säger att det var så tydligt att barnet ville vara hos sin förälder, att polisen inte alls hade något med beslutet att göra och att hon känner till FN:s barnkonvention och att det är konstigt att inte barnet som är 13 år själv får bestämma vart hon känner sig trygg. Polisen uppmanar pappan att fortsätta kämpa för sina barn eftersom hon tycker att han verkar vara en bra pappa – efter att ha träffat honom bara 20 min. Socialtjänsten har aldrig pratat med pappan, utan istället lyssnat på mammans berättelser och fattat beslut med långtgående konsekvenser för barnen baserat endast på hennes ensidiga utsaga om pappan som lämnat henne.
I del två förklarar Annica för pappan hur viktigt det är att värna om barns rättigheter – med huvudet bortvänt.
Annica har köpt en godispåse till flickan som hon får och sedan frågar Annica om Socialtjänsten behöver följa med till flickans nya boende – HVB hemmets personal kör ju henne dit. Eftersom flickan aldrig träffat människorna eller vet vart hon ska vill hon ha sällskap – även om hon bara träffat Annica kort en gång på kontoret i Tibro.
Flickan fortsätter att utsättas för trauman av socialtjänsten med nya omplaceringar, försök från myndigheten att bryta kontakten mellan flickan och hennes pappa och till slut hoppar Annica av handläggningen. I ett av de sista samtalen med flickan förklarar Annica att ”Hon bara vill hennes bästa men förstår om det bara låter som ord för flickan”. Annica har uppenbarligen förstått att flickan inte kan lita på hennes välvilja för hennes mående.
Vem skulle gjort det?