Vid Tibro kommun tjänstgör Sofia Stjärnebring – expert på våld i nära relationer.
Våld i nära relation – på distans är en motsägelse som bör analyseras ur flera perspektiv.
Rättsväsendet, samverkansgrupper, kommuner, socialtjänster och ideella organisationer mobiliserar nu mot det ofta osynliga våldet – våld i nära relation.
När inga handgranater kastas, inga bilar brinner och 13-åringar inte grips med automatvapen blir jakten på förövare mer subtil.
Den sker ofta av tjänstemän och politiker – såsom socialnämnders icke folkvalda ledamöter – som saknar djupare förståelse för rättssäkerhet, beviskrav och kontradiktionsprincipen.
Resultatet blir lätt en modern häxjakt, där individer stämplas som förövare utan att faktiska omständigheter styr bedömningen.
Historiskt har utpekandet av en förövare skapat stark gemenskap. Det sociala behovet att förenas mot en gemensam fiende tycks kvarstå – även i dagens digitala samhälle.
I praktiken definieras ”förövare” och ”offer” inom våld i nära relation ofta redan innan båda parter fått komma till tals. Socialtjänstens bedömningar baseras inte sällan enbart på den ena partens utsaga. Det väcker frågor om objektivitet och rättssäkerhet.
Som utpekad våldsutövare kan man – ibland utan att ens ha informerats – snabbt bli föremål för beslut som får livsavgörande konsekvenser för barn. Detta sker utan att man fått bemöta uppgifterna eller blivit delgiven att en utredning pågår.
Det är ofta tydligt att socialtjänsten tidigt tagit ställning. När en berättelse väl etablerats blir det svårt att ompröva – särskilt eftersom det skulle kräva att ansvariga handläggare backar från sitt ursprungliga beslut. Risken att barnet skadas väger då inte lika tungt som prestige, ideologiska föreställningar, politiska karriärer eller lojalitet gentemot en part.
När en vuxen påstår sig ha blivit utsatt för våld aktiveras en riskbedömning – ofta via FREDA, ett standardiserat verktyg. Men verktyget saknar mekanismer för att skydda den utpekade från att stämplas. Detta gäller särskilt när man varken informeras, får bemöta anklagelserna eller ens har blivit föremål för någon polisanmälan.
Socialstyrelsens föreskrift om våld i nära relationer (HSLF-FS 2022:39) har idag en könsneutral titel. Den ursprungliga föreskriften innehöll formuleringen ’våldsutsatta kvinnor samt barn’.
Det signalerar i alla fall en insikt om att även män kan utsättas för våld i nära relation.
Forskning visar att män ofta utsätts för psykiskt våld – manipulation, hot, förtal – snarare än fysiskt våld. Men det är likväl våld.
Ett allvarligt problem är dock hur begreppet ”våld i nära relation” i vissa fall används strategiskt. I vårdnadstvister förekommer det att en part – ofta mamman – med stöd av socialtjänstens lägre beviskrav, får våldet i princip fastställt utan att det prövats i domstol. Ett påstående blir helt plötsligt ett faktum utan att ens ifrågasättas.
Detta påverkar direkt förvaltningsrättens beslut – och plötsligt är pappan borta ur barnets liv. Utan anmälan, bevis, brottsutredning eller dom – men med bestående konsekvenser.
I en tidigare föreskrift från Socialstyrelsen gällande våld i nära relationer betonades vikten av att lyssna till båda föräldrarnas syn på våldets konsekvenser för barnet. Det rådet saknas i den nya versionen.
Titeln har blivit mer jämlik – men innehållet har gått i motsatt riktning.
När socialtjänsten utan faktaunderlag kan hävda stor sannolikhet för ”dödligt våld” – trots att inga hot uttalats, inget fysiskt våld förekommit och barnen själva förnekar att de bevittnat något, samt att en partsutsaga helt ändrats i samband med en tvist – då framträder en dyster bild.
Sverige är i detta avseende ett paradoxernas land:
Män kan i dag förlora kontakten med sina barn på grund av anklagelser om våld i nära relation – utan att ha blivit anmälda, åtalade, dömda eller ens hörda.
Likheten med trollkarlens ’abrakadabra, simsala bim’ blir tydlig när pappan försvinner – som en vit kanin i ett rökmoln – trots att han bott på distans från den påstått våldsutsatta.
Allt som krävs är att någon uttalar den magiska formeln: ’våld i nära relation’.
Samtidigt faller kvinnor från balkonger – och det utreds ofta som olyckor.
Men i jakten på svenska, medelålders vita män tycks det inte behövas DNA-spår, blåmärken, anmälningar, åtal, inspelningar, vittnen eller andra rättsliga grunder – det är bara att döma någon godtyckligt baserat på att någon uppger att de upplevt eller i det enskilda fallet till och med ”återupplevt” våldet.
Vid frågan om en kvinna – som tidigare gått på plishögskolan – anmält våldet blev svaret – att hon haft annat för sig.
I det enskilda fallet är det endast Socialtjänsten som konsekvent har påstått att det förekommit våld.
I myndighetens senare dokumentation beskrivs våldet som subtilt, osynligt och nästan omöjligt att upptäcka. I avsaknad av konkreta omständigheter fyller man på med en lista över olika typer av våld, utan att påstå att dessa former varit aktuella i det specifika fallet. Detta utgör ett brott mot förvaltningslagstiftningens krav på att myndighetsutövning ska vara saklig och opartisk.
Vuxenhandläggare Sofia Stjärnebring slutför en utredning ca ett halvår efter första mötet med ”offret” men en vecka efter att en vårdnadstvist inletts. Det väcker frågetecken om utredningen fabricerats som ett bevis inför vårdnadstvisten snarare än en saklig utredning?
Eftersom slutsatsen var att dödligt våld var närstående borde inte Sofia Stjärnebring ha väntat med att slutföra den så länge.
I utredningen, som pappan aldrig fått vara delaktig i, omnämns han som ”förövare” över 50 gånger på 7 sidor och påståenden från tredje partsvittnen som ”offret” citerat – bestrids av personerna.
Socionom Sofia Stjärnebring ska nu vittna om det svårupptäckta våldet i Tingsrätten – vilket gör att det kan bli synligt och förståeligt för första gången.